Ett ögonblick i mitt liv som jag minns extra starkt var på en resa till Asien med mamma. Vi hade inte gått ut i friska luften på över 15 timmar, bara snabba stopp inne på flygplatser i mellanlandningarna/transfer och var väldigt trötta. Ovanpå det så hade våra bagage tillsammans med 50000 andra den helgen försvunnit spårlöst. Efter att ha efterlyst våra väskor på Siem Reaps lilla servicekontor steg vi ut i nattens mörker. Det första som slog emot oss var en varm vägg av Kambodjas sommarnatt. Doften var underbar – en mustig, exotisk och jordig doft, nästan lite söt – som var helt annorlunda än någon doft jag förut känt. Även om vi är en timma försenade pga. bagaget så står en kambodjan ensam ute på parkeringen med en skylt i sina händer på vilken det står mammas namn; Trots att han hade fått vänta så länge hade han gott mod och log världens största leende mot oss. Han gick före oss ut på den tomma parkeringen var palmer med blad som böljade i den varma vinden skärmade av parkeringsplatserna från varandra. Mamma och jag tittade på varandra och bytte en blick som sade att detta var då allt underbart.

Vi tog inga fotografier där att visa er. Ingen bild kommer någonsin kunna förmedla den känslan jag kände på den där parkeringen. Här har ni iallafall två bilder som vi tog i farten från vår Tuktuk, när vi körde runt i tempelstaden Angkor Wat morgonen därpå. Tyckte det var lite kul med skylten på andra bilden. Tempel och skulpturer som det på första bilden fanns överallt i hela Angkor Wat - helt fantastiskt och det är ett svårförstått under hur lång tid det måste ha tagit att bygga dessa fenomenala skulpturer och tempel!