Jag vill också sitta under blåregn och njuta av solens strålar

Nu har jag läst ut "Den glömda trädgården" (originaltitel "The Forgotten Garden")av Kate Morton. Berättelsen är förtrollande och fantasifull - spännande. Jag är redan exalterad över att få läsa "Dimmornas Lek", en annan bok av Morton.

 

En liten flicka är 4 år gammal. Hon gömmer sig på ett fartyg, för det har Sagoberätterskan sagt åt henne. Men Sagoberätterskan kommer aldrig och hämtar henne. Flickan åker istället med fartyget ända från England till Australien. Den hamnarbetare som hittar henne ensam på Kajen i Marybourough, döper henne till Nell och tar henne hem berättar dock inte för henne att hon inte är hans förrän hon är i medelåldern - då detta ger Nell en chock. När Nell är död och hennes ursprung fortfarande är ett mysterie - varför tog Sagoberätterskan henne och satte henne på båten till Australien utan att följa med själv? - ärver Cassandra, hennes barnbarn, en stuga i England. Vad den är till för vet hon inte, men i testamentet står endast skrivet att Cassandra kommer förstå. Hon reser iväg för att utforska och uppdaga mysteriet med stugan som visar sig vara en gåta med en rad olika trådar att dra i.

 

Morton hoppar mellan tidsperspektiv - Cassandras letande, Nells sökande och självaste tiden för Nells försvinnande. Trots att perspektivet skiftar så pass ofta lyckas Morton med det otroliga - att inte skapa oreda och förvirring. Hon lyckas behålla mystiken och likt en deckarroman ger hon läsaren små hintar och ledtrådar för att hjälpa oss att lösa mysteriet själva.

 

Karaktärerna är fint utmejslade; med varje beskrivning och handling ger Morton oss en pusselbit till personen bakom raderna - dess hemligehter och sorger - som ger oss en klar bild över karaktären. Jag gillar speciellt Eliza; hennes mystik och fantasi - kreativitet -inspirerar mig något enormt.

 

Se till att låna eller köpa hem boken med detsamma, för det här är en bok du vill läsa i värmen av en sprakande brasa med en pepparkaka att knapra på nu till julaftonsmorgon.


KALLOCAIN

Igår eller i förrgår läste jag ut Kallocain av Karin Boye. Den var väldigt speciell, både till språket och till handlingen. Själv tycker jag att hennes "framtidsvision" av 2000-talet är lite skrämmande. Ingen indiviualitet, kommunism så det stänker om det, ingen rätt till någonting. Inte ens dina tankar.
Usch och fy! Vi är alla glada att hon hade fel.


Recension: Svärdet och spiran - Ken Follet

Ken Follet är en av världens främsta spänningsförfattare. Han är mest känd för sina thrillers, som Lejonens dal eller Nålens öga; men den här gången ville han skriva om något annorlunda. Han ville skriva en roman om något som han länge hade varit intresserad av: Katedraler.

Trots förläggarnas nervositet och vännernas ängslan skrev han denna bok. Den fick namnet svärdet och spiran.
Den gjorde succé.
I trehundra veckor fanns den på bestsellerlistor över hela världen.

Boken svärdet och spiran är väldigt svår att förklara. Det är en bok som handlar om olika människors öde, och hur de alla sammanlänkas av ett katedralbygge. Ken bytar perspektiv med jämna mellanrum - vilket gör att du får en helhetsbild av det hela: Från bondens synvinkel till priorns till den hämndlystne krigarens.
På detta sätt förmedlar han 1100-talets England, och det på ett väldigt skickligt sätt.

Jag gillar hur Ken lyckas förmedla en omgivning, eller en person. Hur han väljer att beskriva färger och egenskaper. Jag gillar hur han på ett oerhört skickligt sätt spelar på våra känslosträngar; får dig att hata och älska, glädjas och sörja samt gråta och skratta.

Som avslutning vill jag bara säga: Läs den.





En värld utan slut

... Så heter boken jag snart ska läsa.
För igår läste jag ut min älskade Svärdet och Spiran, Tack Sara för att du rekommenderade den!
Först ska jag bara läsa slutet av Katarina Von Bredows nya bok Bara inte du (2009), eftersom jag lyckades börja på en ny bok igår eftermiddag. Den är bra, men uppfyller inte mina förväntningar - antar att det har att göra med min utveckling inom läsandet (för bara ett par tre år sedan var hon min favoritförfattare...).  
Efter Bara inte du ska jag även läsa fortsättningen på Scott Westerfelds FUL som heter Ful eller snygg? som jag också är väldigt spänd på. Men efter det. Då, då ska jag läsa En värld utan slut, och den ligger på mitt skrivbord och lockar. Den enda anledningen till att jag inte bara föser undan Bara inte du och väntar med Ful eller snygg? är att En värld utan slut är fortsättningen på Svärdet och Spiran, dock 150 år efter Svärdet och spirans slut. Detta innebär att mina älskade bok-karaktärer är döda för länge sen. Buhuu =(( =((
Jag har faktiskt känt dessa människor i ca 35 år av deras liv. Jag måste sörja deras död. Undertiden läser jag annat. 

Jaja, det här inlägget blev väldigt rörigt. Men jag är för trött för att bearbeta det. Håll god min läsare.

Godnatt :*


Pion

Jag har läst ut min bok, Pion av Pearl Buck. Jag är inte glad över slutet. Punkt.


RSS 2.0